http2-koncept

Så vad skulle http2 åstadkomma? Vad var gränserna för vad HTTPbis-gruppen satte sig för att göra?

De var faktiskt ganska strikta och satte ett antal begränsningar för gruppens möjligheter att förnya protokollet.

  • Det måste behålla HTTP:s paradigmer. Det måste fortfarande ett protokoll där klienten skickar förfrågningar till en server över TCP.

  • http://- och https://-URLer kan inte ändras. Det kan inte göras ett nytt schema. Mängden innehåll som redan använder sådana URLer är helt enkelt för stor för att tro att de kan ändras.

  • HTTP1-servrar och klienter kommer finnas kvar i decennier, vi måste kunna erbjuda proxys för http2-servrar.

  • Därför måste proxys kunna mappa http2-funktioner till HTTP 1.1-klienter, ett till ett.

  • Ta bort eller minska antalet valbara delar i protokollet. Det var inte riktigt ett krav men mer som ett mantra som följde med från SPDY och Google-teamet. Genom att se till att allting var obligatoriskt så finns det inte något sätt som man kan undvika att implementera allt nu och sedan upptäcka problemen i framtiden.

  • Ingen mera fraktionsdel i versionsnumret. Det beslöts att klienter och servrar är antingen kompatibla med http2 eller så är de det inte. Om det kommer ett behov att utöka protokollet eller ändra saker så kommer http3 att skapas. Det finns inte något "minor version" i http2.

5.1. http2 för existerande URI-scheman

Som tidigare nämnts så kan inte existerande URI-scheman ändras, så http2 var tvunget att göras med de redan existerande. Eftersom de används för HTTP 1.x idag så behövde vi förstås ett sätt att uppgradera protokollet till http2 eller på något vis be servern använda http2 istället för äldre protokoll.

HTTP 1.1 har ett definierat sätt att göra detta på, nämligen genom Upgrade:-headern, som tillåter att server skickar tillbaks ett svar som använder det nya protokollet när den den fått en sådan förfrågan över det gamla. Till priset av en tur-och-retur runda.

Det priset av en tur-och-retur runda var något som SPDY-teamet inte kunde acceptera och eftersom de också implementerade SPDY över TLS utvecklade de ett nytt TLS-tillägg som används som en genväg för att förkorta förhandlingen ganska rejält. Genom att nyttja det tillägget, kallat NPN för Next Protocol Negotiation, kan servern berätta för klienten vilka protokoll den kan och klienten kan fortsätta med det protokoll den föredrar.

5.2. http2 för https://

En stor del av fokus för http2 har lags på att få det att bete sig ordentligt över TLS. SPDY används bara över TLS och det har varit en kraftigt tryck för att göra TLS obligatoriskt för http2, men det fick aldrig konsensus varvid http2 skeppas med TLS valbart. Hursomhelst, två prominenta implementatörer har tydligt sagt att de bara kommer implementera http2 över TLS: Mozilla Firefox-ledaren och ledaren för Googles team. Två av de ledande webbläsarna idag.

Anledningar att välja endast TLS inkluderar respekt för användarnas integritet samt att tidiga mätningar visar att nya protokoll har en mycket högre chans till att fungera när de görs över TLS. Det är på grund av den utspridda uppfattningen att allt som går över port 80 är HTTP 1.1 och det får en del mellan-boxar att blanda sig i och förstöra trafik när det faktiskt är något annat protokoll som pratas där.

Obligatorisk TLS är ett ämne som orsakat mycket handviftande och upprörda röster på mailinglistor och möten - är det bra eller är det ondska? Det är ett infekterat ämne - var medveten om detta när du kastar den här frågan i ansiktet på en HTTPbis-deltagare!

Likaså var det en hård och lång debatt om huruvida http2 skulle diktera en lista med chiffer som skulle vara obligatoriska när man använder TLS, eller om det kanske skulle vara en svartlista eller om det inte skulle kräva nånting alls från TLS-"lagret" utan lämna det till TLS-arbetsgruppen. Det som slutligen hamnade i specen är att TLS måste vara minst version 1.1 och det finns krav på vilka chiffer som måste användas.

5.3. http2-förhandling över TLS

Next Protocol Negotiation (NPN), är tillägget som användes i SPDY för att förhandla med TLS-servrar. Eftersom det inte var en riktig standard så togs det till IETF och igenom och det som kom ut blev ALPN: Application Layer Protocol Negotiation. ALPN är det som nu lyfts upp för att användas i http2, medan SPDY-klienter och -servrar fortsätter använda NPN.

Det faktum att NPN fanns först och att ALPN tog ett stund att gå igenom standardiseringsprocessen har lett till att flera tidiga http2-klienter och servrar är gjorda att använda båda dessa tillägg när de förhandlar http2. Vidare, eftersom NPN används för SPDY och många servrar ju stöder både SPDY och http2 så är det vettigt att stödja både NPN och ALPN på sådana servrar.

ALPN skiljer sig i huvudsak från NPN genom vet det är som bestämmer vilket protokoll som pratas. Med ALPN är det klienten som ger servern en lista med protokoll i den ordningen den föredrar att använda dem, och servern väljer det protokoll den vill ha, medan för NPN så är det klienten som gör det slutliga valet.

5.4. http2 för http://

Som tidigare nämnts i förbifarten, för klartext-HTTP 1.1 så är mekanismen att förhandla http2 att fråga servern med en Upgrade:-header. Om servern då pratar http2 svarar den med en "101 Byter" status och från då och framöver pratar den istället http2 på det kopplet. Du inser förstås att den uppgraderingsproceduren kostar en hel nätverks fram-och-tillbaka-tur men en fördel är att ett http2-koppel bör vara möjligt att hålla levande och återanvända i mycket högre grad än HTTP1-koppel generellt är.

Medan vissa webbläsares talespersoner har sagt att de inte kommer implementera det här sättet att prata http2, så sade Internet Explorer-teamet en gång i tiden att de skulle göra det - även om de sedan aldrig leverat det. curl och en del andra icke-webbläsarklienter stöder http2 i klartext.

Idag stöder ingen av de stora webbläsarna http2 utan TLS.

results matching ""

    No results matching ""